Idag hade jag en intressant diskussion vid lyxkaffemaskinen. Ja vi kallar den så. En intressant diskussion med en intressant man. Vår alldeles egna marknadsstrateg som har ett jobb som jag gärna kunde dela med honom. Analysera trender. Surfa runt och läsa artiklar. Föreläsa för kunder och andra intressenter.. Vem vill inte jobba med sånt? Det är mannen som för övrigt påpekade att jag hade snygga naglar..
Vår diskussion påbörjades så som de ofta påbörjas med kollegor man inte känner alltför väl. Man frågar helt enkelt hur den andra mår och hur det går på jobbet. ”Mycket att göra?” Och ärlig som han är säger han: ”Ibland känner jag att ingen lyssnar på mig och att jag inte gör någon nytta”.
Underbart tänker jag! Äntligen en som vågar vara ärlig i detta landet-lagom i landet-jag-mår-bra. Osvensk som jag är, och för att jag ibland dessutom känner exakt likadant, så spann jag förstås vidare på diskussionen.
Tio minuter senare hade vi avverkat för- och nackdelar med våra respektive tjänster, våra finska rötter, indiska biltillverkare som tillåts tänka outside the box, och ledningsgrupper som vi för övrigt kom fram till att jag med stor sannolikhet aldrig kommer att platsa i. Jag bör vara svensk (fail), man (fail), och sitta på min stol i tio år utan att utmana status quo (fail). Nej skämt åsido. Men det finns en sanning i det hela..
När jag gick därifrån kände jag mig inspirerad.. Men tankarna löpte något som kan liknas vid amok och jag började fundera över det här med att vara visionär och ”den obekväma” i ett samhälle där man helst skall vara lagom. Jag slänger helt kallt ut några av de frågor jag funderade över.
Hur mycket skall man vara tvungen att ändra sin personlighet för att ”passa in”? Skall man behöva känna sig missförstådd, ja kanske till och med motarbetad bara för att man råkar se saker på ett annorlunda utmanande sätt? Varför säger så många att de eftersträvar öppenhet och förändring när de i själva verket är livrädda för det?
Nu kan jag personligen inte skriva under på samtliga av dess frågeställningar. Men jag tycker frågorna är intressanta. Och inte minst för att vi i dessa delar av världen förespråkar jämställdhet, uttrycksfrihet och öppet tänkande. Eller gör vi?
Tunga frågeställningar. Jag vet. Men ta ett par minuter för att fundera över det. Och så kan vi ju alltid lätta upp stämningen efteråt med att måla naglarna eller nåt..
