Valet känns relativt enkelt eftersom det är ett ögonblick som gör sig till minnes nu som då..
Det var en eftermiddag i början av juni 2008. Med fjäderlätta steg promenerade jag de få kvarteren från jobbet ner mot Djurgårdsbron. Solen sken och värmde mina bara armar. Jag hade fjärilar i magen. Det var min andra dejt med mannen som jag idag kallar älskling..
Jag kommer ihåg hur jag såg honom skynda från bussen. Tidsoptimist var han redan då. Hans välskräddade skjorta, hans svarta hår, solbrännan och leendet. Hans leende som får ögonen att tindra och som lämnar efter sig en liten skrattgrop i hans kind. Jag minns det så tydligt..
Den eftermiddagen och kvällen tillbringade vi sittandes på en filt vid vattnet ute på Djurgården. Vi åt och delade en flaska vin. Han delade med sig av sina många fängslande historier. Jag njöt och lyssnade. Jag tyckte han var den mest intressanta människa jag någonsin träffat. Det tycker jag än idag..
När solen försvann bakom träden lade han armen runt mig. Jag kommer ihåg att han snusade mig i nacken som bara han kan. Senare vandrade vi sakta in mot stan. Allt runtom oss hade inte längre någon betydelse. Jag kände på mig att detta var början på något bra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar