[via]
|
Nu är syster yster äntligen här och det betyder att jag kommer kunna ta pauser från vårt renoveringsprojekt utan samvetskval. Ja alltså. Pauser kan jag ta även utan egentlig orsak, men jag vill verkligen att vårt sovrum skall bli klart och därför renoverar jag till långt in på kvällarna. Jag jobbar, äter, renoverar, duschar och sover. Så ser alla mina dagar ut.
Arbetet går långsamt och ibland känner jag att jag vill ge upp. Kroppen värker och musklerna ömmar. Jag vill nästan lämna väggarna råa och obearbetade. Råka glömma att fästa lister. Och golvet kan få se ut precis som det gör..
Men så har vi ju de perfektionistiska och envisa sidorna i mig som säger ”Nu kör vi på, för detta rum skall bli precis som vi vill ha det. Det skall bli perfekt!”. Det är dessa sidor som driver mig i allt jag gör och som jag med åren lärt mig älska. Det kan man kalla hatkärlek!
My sister is here and I can finally escape the renovation work for a few days. The problem is that I really want our bedroom to be finished and I will most probably not be able to stay away. Work is progressing; sometimes a bit too slowly for my taste.
My body is aching and at times I feel like giving up. But there are sides of me that would never let me do just that. Give up. I’m a stubborn perfectionist and have learnt to love these traits that drive me in everything I go about. A true love-hate relationship!