En orsak till att kroppen känns som om den håller på att gå i bitar är att älsklingen ligger sjuk hemma. Hans muskelryckningar och hostningar har hållit mig vaken till och från under natten. En annan orsak är att vi runt 01:30 tiden i natt vaknade av att glas krossades någonstans i grannskapet. Första tanken är förstås: ”Är det inbrott på gång?”. Tanken som följer: ”Är det i vårt hus?”.
Sedan börjar adrenalinet pumpa och man flyger mot fönstret. Älsklingen, sjuk som han var, drog på sig kläderna och sprang ut. Det var han inte ensam om. Och där gick dom då tre fyra män och letade på våra innergårdar. Allt medans jag stod i fönstret och nervöst höll ett vakande öga över dom. Telefonen i högsta hugg redo att ringa nödsamtal om så behövdes.
Som tur var så hittade de inget. De sade god natt till varandra och återvände tryggt till sina lägenheter. Men ni kan ju gissa hur lätt det är att sova efter en sådan händelse. En händelse som får alla sinnen att skärpa till sig, som får blodet att rusa, som får en att drömma mardrömmar. På väg till jobbet i morse såg jag den krossade rutan i huset bredvid. Man undrar ju ifall det var ett försök till inbrott eller endast en full lägenhetsinnehavare som efter krogrundan råkade vackla till och ha sönder en ruta eller två?
Och nu sitter jag här. På jobbet. Lätt mörbultad efter nattens händelser. Försöker koncentrera mig på mina möten. Men egentligen längtar jag bara till lunchen när jag skall träffa syster yster och prata strunt. Längtar efter ett par timmar när jag inte har några krav på mig och min hjärna..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar