26 Mina Rädslor

Det bör erkännas att jag har några rädslor. Och fler upptäcker jag för varje år. Tur att det handlar om relativt triviala rädslor och inget livsavgörande som hindrar mig i mitt dagliga liv. Och nu skall ni få höra. Jag är rädd för:

§  Höga höjder

§  Fiskar

§  Grodor

§  Klaustrofobiskt små och instängda utrymmen

§  Köra bil när det är halt

§  Sprutor

§  Tandläkare

m fl.

Och alla har sina orsaker. Jag vet exakt varifrån dom kommer men vet inte vad jag skall göra åt dom. Jag menar, man vill ju inte utsätta sig för sådant som är obehagligt. Eller hur.

Rädslan för höga höjder försöker jag utmana nu som då genom att klättra upp i och på diverse kyrktorn, träd och stora stenar på mina resor. Ibland går det bra och väl uppe på toppen bubblar jag över av upprymdhet över att ha lyckats. Där uppe känner jag inte av höjden. Där uppe är jag inte rädd. Men ibland slutar det med att jag står där på [oftast] gallertrappan med fötterna fastlimmade i underlaget när resten av kroppen vill fortsätta framåt, uppåt. Och jag får ge mig.

Fiskar blev jag rädd för efter att jag som liten blev utsatt för en regelrätt attack hos fiskhandlaren. Mormor stod vid disken för att betala och helt plötsligt kom en stor fisk flygande och landade på golvet framför mina fötter. Jag skrek. Efter det har jag svårt för att bada och känna fiskarna mumsa på mina ben. Jag sprätter till så att hjärtat hoppar upp i halsgropen. Men att äta fisk går mer än bra.

Grodor är helt enkelt bara äckliga. Punkt. Och min älskade syster har gillat dom sedan barnsben och har inget emot att plocka upp dom i handen. Och jag vill bara kräkas. Det är något lömskt och slemmigt över dom som jag nog aldrig kommer att komma över. Om jag så var på jakt efter en drömprins skulle jag nog aldrig pussa en groda.

Jag gillar inte klaustrofobiskt små utrymmen. Att bli levande begraven är min största mardröm. Men jag hade inga problem med att klättra upp i Peterskyrkans kupol i Rom i somras trots att jag blivit varnad för små varma utrymmen knökfulla av galna vuxna [som oss] och livrädda barn. Och en dag skall jag besöka pyramiderna i Giza och krypa runt i deras tunnlar och trivas som fisken i vattnet.

Att köra bil när det är halt gör mig nervös. När det känns som om bilen släpper från underlaget och man i princip kan hamna var som helst på vägen eller utanför. Jag har nämligen varit med om att bilen skurrat av körbanan ner i diket och tippat över på taket en gång när det var glashalt. Tyvärr satte jag mig inte i en bil genast därefter. Jag väntade ett par dagar och det satte bevisligen sina spår. Men även detta utmanar jag varje gång jag reser hem till mina hemtrakter under vinterhalvåret. Och det går bättre och bättre för varje år som går.

Det här med sprutor är ett kapitel jag helst inte vill prata om. Det började med att jag nästan svimmade av en spruta när jag var liten. Och nu. Jag böjer bort blicken om jag så mycket som ser en spruta på tv. Jag börjar gråta om jag är i närheten av en. Det kan liknas vid en panikattack det jag upplever. Trots att jag skulle vilja lämna blod, är det stört omöjligt för mig eftersom min hjärna säger åt mig att jag nog kommer att dö då. Men visst skulle jag ställa upp för dom i min närmaste omgivning om det var tal om liv eller död. Så egoistisk är jag faktiskt inte.

Tandläkarskräcken hör ihop med min rädsla för sprutor. Tandläkare var inget problem från början. Men efter att jag blev stucken bak i käken med en spruta och kände mig förlamad till dess sprutan var borta så blev jag rädd för tandläkaren också. Jag trodde att käken skulle ramla av alternativt aldrig gå att stänga igen. Tyvärr påminner detta mig om att jag verkligen borde gå till tandläkaren. Nu.

Det blev ett långt inlägg om rädslor och varifrån de härstammar. Och fler har jag säkert men kan inte komma på dom just nu. Och lika bra är väl det..